Men hur debatteras identitet och utanförskap idag? Just nu kan det handla om medborgarskap och nationsskap i spåren av att radikaliserade IS-anhängare och deras barn "plötsligt" blivit något vi inte vet hur vi skall adressera, är detta svenskar? Var skall de dömas? Det kan handlar om vad den grasserande våg av skjutningar innbär i form av sönderfallande stadsdelar och bostadsområden. Vi talar om hur klyftan mellan stad och land växer fast det är en process som pågått sedan sedan 60-talet. Hur kommer det sig att det först är nu vi ser den? 

Många ser framväxten av högerpopulistiska strömningar som ett symptom, eller resultat av denna samhällspricka som vi för inte så länge sedan hävdade inte fanns. Detta faktum lyfts dock i bägge utredningarna och man menar att dessa grupper idag söker sig till en "annan medial verklighet". Kulturanalys 2019  konstaterar lakoniskt att det har skapats "en viss polarisering mellan olika delar av befolkningen."

Även om naturvetenskapen visar att universum expanderar och faller isär så behöver vi inte acceptera att de politiska lagarna följer samma samma mönster. Samhällets isärdrivande är inte en naturlag. Det finns en annan möjlig rörelse och även om mekanismeran är komplexa och måste genomsyra hela samhället, alla politikområden, allas våra värderingar, så känner kulturlivet till mjukare verktyg för att förena också de till synes mest olika. Vi vet att kulturen kan förmedla ett människoskap och ett konstruktivt bejakande av varandras olikheter som helt enkelt gör den som nyss var främmande till den vars  kunskap och erfarenheter väcker nyfikenhet.

Utan att odla en naiv bild av att kulturens möjlighet att överbrygga motsättningar så   kan nog ändå alla kulturarbetare som jobbat utanför sina komfortzoner konstatera att den emotionella återbetalningen ofta är enorm om man vågar både bjuda in och låta sig bli inbjuden. Det handlar inte om ett missionsarbete utan om att vi skall skapa relevanta mötesplatser mellan kulturskapare och publik. Just nu gör Musikcentrum Öst just detta varje dag i våra projekt. Just nu skapas möten mellan jazzmusiker från olika länder och publiken i London och mellan musiker och en förskoleung kräsen publik Hökarängen, Vällingby och andra förorter. Möten under snöiga turnéer till samlingslokaler i Norrbotten eller mellan koraspelare och en publik från bokstavligen hela världen under kulturnatten på Midsommargården.

Men är det här positiva undantag som? När två oberoende utredningar entydigt säger samma sak så måste vi kanske ännu mer analyseera vilka som inte är i publiken och vilka som inte står på scenen. När det gäller det sistnämnda så för vi en ständigt pågående process kring representation. Musikcentrum Öst har tydliga metoder för att arbeta med jämställdhet idag och lär oss mer och mer för varje ny icke-man som ger oss sitt perspektiv. Vi kan dock göra mycket mer för att både nå nyanlända professionella musiker men även synliggöra dem och slussa in dem i musiklivet. Vi kan göra mycket mer för att bli relevanta för fler genrer och vi kan göra mycket mer för att visa att normen att vara musiker inte måste vara vit heterosexuell medelklass vars föräldrar satt barnen i tidigt i Kulturskolan och systematiskt odlat deras snille och smak. En musiker kan se ut och låta hursomhelst, bara någon tänt den inre lågan och kärleken till musiken.

Det är en föga originell tanke att all förändring börjar med barnen och därför har vi tidigare påpekat bekymret med att årets kulturbudget (skapad av M och KD) har valt att som enda nerdragingsområden välja Kulturskolan och den satsing på utsatta områden som heter Kreativa platser där mycket bra ungdomsverksamhet har inrymts. Men eftersom anfall är bästa försvar så vill vi uttrycka vårt helhjärtade stöd till en nationell ökning av Kulturskolans resurser på nationell såväl som lokal nivå. Men vi tror också att mer kan göras för att unga musiker mer organiskt kan slussas in i musiklivet och menar att idrottsrörelsen hittat modeller där det finns ett system där äldre ungdomar kan bli förebilder för barnen och samtidigt får professionell coachning i sin pedagogiska roll. Detta kan musiklivet inspireras av i mycket högre grad än idag. 

Vi tror att en större trygghet i tidiga tonåren kan få barn att fortsätta spela längre. I en mer föreningslik form där unga musiker tidigt skall kunna bli hjälplärare med ungdomslön till professionella musiklärare. En 15-åring kan bli en fantastisk förebild för en 10-åring och med rätt stöttning från en professonell vuxen musiker kan hen blomma både som musiker och lärare. I en föreningsstruktur kan man också ta tillvara på bredare resurser och ge musiken en starkare förankring i civilsamhället.

Idag är musikens bäst föredatum enormt brett. Många genrer har idag fans från 15-70 år och för unga hiphop-fans, metalheads eller punkare så kan träffytan på en spellista lätt sträcka sig över 40-50 år. Vi har därför idag en historisk möjlighet att ha ett bredare och mer inkluderande musikliv än någonsin. Där människor med olika bakgrund och ålder kan mötas i kärleken till just den specifika musiken. Det är därför musikaliska möten måste stå i fokus och om vi tar utredningarnas oroväckande signaler på allvar måste vi fortsätta att skapa mötesplatser och strukturer där alla är välkomna oavsett kön, ålder eller urprung. I den processen kan och kommer musiklivet att bidra till ett mer sammanhållet samhälle där musiken angår fler, lyssnas på av fler och spelas av fler.

Ragnar Berthling, verksamhetsledare Musikcentrum Öst