åsikt:

Det finns alltså utan tvekan en tydlig vilja från alla nordiska länder att samverka kring musikexport och att tillsammans jobba för att visa på den spännande musik som skapas i Skandinavien, Finland och Island. Detta är enormt positivt. Men skillnaden i förutsättningar mellan de olika länderna blir också tydlig. Norge och Finland har stora exportorganisationer som kan planera strategiskt och på sikt, medan Sverige jobbar år från år med fluktuerande stöd och dito statligt uppdrag. Danmark har en helt annan struktur med olika specialorganisationer för varje genre. Det enda nordiska land där staten satsar lika lite som Sverige på musikexporten är Island vilket kanske inte är så märkligt med tanke på att Island när detta skrivs har 330 tusen invånare, d v s drygt 3 procent av Sveriges befolkning. Man skulle kunna säga att dessa snarare satsar mycket på sin musikexport i relation till sin storlek.

I ljuset av ovanstående framstår den offentliga satsningen från som famlande. Och okunnig! Vem gör analysen och på vilka grunder? Eller råkar det bli som det blir? Svaret förskräcker vilket det än blir.

Vi måste betona det ypperliga arbete som Export Music Sweden gör med små resurser, transparent och i samverkan. Men för att överhuvudtaget kunna anmäla Sverige till mässan har det vissa år tvingats fram rena ”knytkalas-upplägg” mellan  Svensk Jazz, Musikcentrum Sweden och internationellt satsande regionala aktörer. Nu är också denna sköra infrastruktur hotad. ExMS har fått signaler att Musikverket i fortsättningen ser små möjligheter att stötta kontaktskapande aktiviteter på mässor som Jazzahead och WOMEX, därmed går läget i så fall från svajigt till kritiskt.

Vad har då hänt de senaste åren? Sedan ExMS runt 2012/13 tog initiativet och skapade en infrastruktur för det fria musiklivet att arbeta internationellt på Jazzahead och WOMEX så har kunskapen och kompetensen inom musiklivet och dessa genrer ökat enormt. Både i det växande musikerkollektiv som investerar i att åka på mässorna och nätverka, lära sig om internationell musikbransch och promota sin musik (merparten av svenska jazz-, folk- och världsmusikartister jobbar utan representation av bokare eller management), men också inom genreorganisationer och regionala aktörer. För en organisation som Musikcentrum Sweden eller för jazzfederationerna i de olika länderna är det absolut avgörande att det finns en nationell infrastruktur på plats.

Vi är en del av det operativa arbetet och ser det från insidan, både det som görs av olika organisationer, av regionala aktörer, av ExMS och av enskilda artister och trots att det händer viktiga saker så tappas många möjligheter när långsiktigheten saknas. Ett exempel är det lyckade pilotprojektet Nordic Showcase som skedde i samverkan med Folk och världsmusikgalan och de nordiska exportkontoren 2016 och 2017 men som rann ut i sanden just som det började lyfta efter två år, skälet var avsaknaden av långsiktiga statliga medel.

Men trots korta puckar så har stora resultat uppnåtts, både på artistnivå och i det showcase-samarbete mellan Svensk Jazz, ExMS, Musikcentrum Sweden och regionala aktörer under labeln ”Swedish Sunday Brunch" som genomförts sedan 2013. Totalt har 15 svenska akter exponerats live mot en internationell jazzbransch med flera hundra speltillfällen som direkt resultat. Det har också lett till att den nya generationen av svenska jazzmusiker bjudits in att öppna t ex den prestigefulla Tampere Jazz Happening, bjudits in till tunga festivaler som Jarasum International Jazz Festival  i Korea (en av världens största jazzfestivaler med mer än hundratusen besökare) och de stora festivalerna i Kanada. Listan kan göras lång. Det har också lett till att vi har en bas av unga svenska artister med en tydlig och långsiktig internationell strategi. Idag har svensk jazz som helhet en internationell synlighet på ett nytt sätt, ett land där jazzmusiken är en innovativ kraft och där nya artister växer fram  kontinuerligt.

Johannes Cornell konstaterar i DN (20190429) att ”svensk jazz står sig bättre än någonsin” och syftar på den unga generationen. Men om vi inte vill gräva ner denna skatt i den svenska myllan för framtida musikhistoriker att upptäcka måste vi arbeta för att den skall synliggöras internationellt och hela denna process är nu i fara.

I en jämförelse med filmbranschen (jag har arbetat mer än 20 år på Filminstitutet och följt internationellt filmfestivalarbete från olika håll) är det ingen tvekan om att svensk films internationella synlighet bygger på att branschen kan planera långsiktigt, bygga nätverk och kompetenser och där spelreglerna har en rimlig kontinuitet. Att vi har briljanta film- och musikskapare är något vi delar. När det gäller en kompetent finansiering av exporten så är skillnaden genant.

Skall vi strunta i återväxten och hoppas att nästa generation artister kan odlas fram i provrör? Om den svenska kultur- och näringslivspolitiken nu väljer att ha ett fatalistiskt synsätt och låter det som sker ske så bör man i alla fall säga det rakt ut. Men om man vill ta till vara på det svenska musikundret och låta det blomma i alla genrer är det dags att beslutsfattare på Kulturrådet, Musikverket och Näringsdepartementet släpper prestigen, intresserar sig på riktigt och börja lyssna på den del av musiklivet som arbetar med frågan. Stötta att vi kan fortsätta synliggöra svensk musik där köparna finns. Stötta den kunskaps- och artistutveckling som finns. Och stötta med rätt åtgärder och rimliga resurser! Musiklivet är redo!