Om man bortser från att en huvudstads invånare rimligen bör ha tillgång till ett kvalitativt kulturliv, detta är självklart om än mindre och mindre sant i just Stockholm. Nestorn bland klubbarrangörer Harry Byrne (Electric Garden, Gino m fl) menade i nyligen DN att musik och kultur måste finnas också av rent ideologiska skäl. Han är på många sätt en anomali som i en alltmer ogästvänlig miljö ändå möjliggjort att Stockholms livescen fortsätter att andas. Nu kommer han att försöka starta en musikscen i Münchenbryggeriet.
Denna karga miljö gäller inte bara musiken utan i stort sett hela det oberoende kulturlivet och att stora kulturinstitutioner skall svara för hela kulturlivet är varken realistiskt eller önskvärt. Det frahålls ofta annars att stockholmare är lyckligt lottade med alla 'fina' institutioner. Men inte ens de kan skapa sitt eget blodomlopp och är beroende av ett fritt kulturliv för utveckling och impulser.
Stockholm både som stad och region har en lång tradition av passivitet från politiskt håll och ovanpå detta en politisk ryckighet som inte motsvaras av varken analys eller visioner, snarare oövertänkt signalpolitik. Vi minns Madeleine Sjöstedts år vid makten och hennes idéer om framtidscv:n och publikbonusar som bokstavligen motverkade många viktiga aktörers verksamhet. Vi minns Barnpalatset där hundra miljoner skattemedel bokstavligen dumpades i Strömmen. Vi minns floskler om att Stockholm skulle bli som Berlin trots att allt som skulle kunna peka i den riktningen ströps och allt som skedde från offentligt håll omöjliggjorde alla incitament av det slaget. Och skillnaden mellan åttiotalet och dagens situation är att varje litet utrymme i och i staden närhet måste prissättas ner till minsta beståndsdel. Inga undantag kan göras och den som betalar bäst vinner alltid. Att varje hörnlokal antingen har en 7-eleven eller ett mäklarkontor är en smärtsamt tydlig bild av detta. Jag kom just från London där Soho nu är stendött och en av de sista klubbarna, The Flamingo Club nu gått i graven. Skillnaderna är dock att London är stort och musiklivet än så länge lyckas flytta sig även om situationen även där är bekymmersam.
Många hoppades vid maktskiftet att det rödgröna styret skulle kunna rätta upp kulturpolitiken men väldigt lite skedde under deras fyra års styre. En stor besvikelse. Det misslyckade skapandet av Stadsteatern med lite kulturhuspolityr (i stället för två parallella och dynamiska kulturinstitutioner som det hade kunnat bli) bestod och en i det närmaste oförändrad kulturbudget har de facto effektivt holkat ur det i alla jämförelser redan smärtsamt kostnadseffektiva stockholmska kulturlivet. Musikcentrum Öst överlämnade 2015 ett förslag till dåvarande kulturborgarråd Roger Mogert med hopp om att inrätta en dialog, responsen var positiv men inget mer hände. Vi talade redan då om vikten av att värna om de innehållsdrivna scenerna. Läs förslaget
här: Och vi vet hur det utvecklats sedan dess, bakåt! Självklart är vi stockholmare värda bättre och vi stöder helhjärtat att inrättandet av en nattborgmästare med uppdrag att Stockholm skall leva också när solen gått ner. Detta för stockholmarnas skull.
MEN detta är också en fråga som påverkar musiklivet nationellt och internationellt. Många kritiker av kulturpolitikens passivitet har raljerat om att Stockholm mest är en replokal. Alla bor här men ingen spelar. Detta har mer eller mindre varit en sanning länge men vi har varit lite dåliga på att faktiskt förklara vad detta betyder för musiklivet i stort. Det som är speciellt med alla olika former av scenkonst och musiken i synnerhet är att den i någon mening skapas men framförallt finslipas tillsammans med en nyfiken och kunnig publik. Det som uppstår i replokaler är bara ett skal men det är i mötet med publiken som musiken mejslas fram till ett fungerande set, en fungerande konsert. Ett möte som kan beröra igen och igen. Ofta också mer och mer.
Den stridbare Joppe Pihlgren sade vid ett seminarium att det tar hundra spelningar innan man lärt sig att säga hej till publiken. Så sant och även tänkvärt. Publiken är en helt avgörande medskapare och om jag skulle tillåta mig att drömma så skulle Stockholm kunna bli som Reykjavik (men större). En klubbtät väv av små och stora venues fyllda med en kunnig och kritisk publik som triggar musikgrupper av alla tänkbara genrer och uttryck att utvecklas och pröva nya uttryck och allt bättre förstå och lära sig livemusikens dynamik. Vad som håller på att ske är det diametralt motsatta. Vi vänjer oss av med att livemusik kan vara en naturlig del av vardagen, av tillvaron. Man kanske köper en biljett till något arenaevenemang med en känd turnerande artist var tredje år men musiken konsumeras strömmande, långt ifrån ett levande möte. Detta skapar varken rutin hos utövare eller publik och den som hade förmånen möta den scen som Stockholm var i slutet av 70- och början av 80-talet vet att livemusik var en livsstil både för musiker och publik. Att vara publik och att vara musiker är två lika viktiga konstformer som sannerligen berikar varandra. Att fansen hela tiden glöms bort i kultrpolitiken är en gåta.
Detta är en angelägenhet för såväl ambitiösa indieband som kör sitt eget race som för de stora produktionsbolagen. Alla vittnar om att de små scenerna där men skaffar sig rutin men med professionella förutsättningar till stor del saknas idag. Ett musikunder är inget självspelande piano utan en organisk verksamhet som sker på många olika nivåer men där slitstyrkan uppstår när alla nivåer jobbar ihop och korresponderar. Alla som turnerat i Sverige vet att olika städer har olika slags kultur och min egen erfarenhet är att när man kommer till (de få) städer som hittat den styrkan så märks det på alla nivåer. Från vilket bemötande man får från arrangören, hur kunnigt media eventuelt skriver om musiken, t o m hur bra backline eller ljudtekniker det finns, till det viktigaste… publikens receptivitet. Att Stockholm håller på att förvandlas till en provins, med ett provinsiellt musikliv och ett provinsiellt tänkande skaver i mig. 2.2 miljoner invånare kan ha fel. Musik kanske är bäst i mobilen? Inte en orimlig slutsats om man inte får chansen att uppleva skillnaden.
Hur skulle då man då kunna Reykjavikifiera Stockholm? Det handlar om att bestämma sig. Vilken typ av stad vill man ha om fem år. Politikerna måste våga satsa på det som ligger bortanför nästa val och på samma sätt som att planera trafik, vägar, skolor och bostäder bestämma sig kring vad som är en godtagbar nivå för ett kulturliv och sedan skapa förutsättningarn. Kulturen och musiken klarar vi själva. Handläggare på Kulturförvaltningen kanske till och med inte behöver ta ställning exakt till vilken artist och vilket klocklag konserterna skall äga rum utan våga lita på att kvalitet är något som både kulturlivet och politiker och tjänstemän
vill, inte något man behöver tvingas till. Det finns aktörer i Stockholm värda att lita på och dessa behöver kunna lite på att man har ett långsiktigt stöd. Så har det en gång varit och det har gynnat framväxten av ett stabilt kulturliv.
I detta måste flera politikområden finnas med men det är självklart att byggandet av ett fundament inte helt och hållet kan ske på kommersiella villkor men heller inte utan ett ekonomiskt hållbart tänkande. De måste våga satsa på aktörer som sätter musiken i fokus men som vill bygga det på en långsiktig kommersikellt fungerande bas.
Det handlar både om gänget bakom Debaser (och nya ambitiösa arrangörer), Harry Byrne och andra men också om scener som Fylkingen, Fasching och Stallet. Vad som är poängen är att skapa långsiktiga innehållsdrivna scener som kan växa på ett hållbart sätt. Men politikerna måste självklart också göra det enklare för klubbar och krögare som vill addera musik till sin övriga verksamhet och vill betala musiker ett rimligt gage.
Den s k livechecken var en gång ett utmärkt incitament för detta och det skulle kunna finnas en rad andrasätt att stimulera mer musik på fler platser. Och parallellt skapa stora och små kulturhus som kan tillhandahålla musikultur på okommersiella premisser. Dessa skall självklart finnas i alla delar av Stockholmsregionen, också i de mer utmanande. Och med rimliga resurser. Alla dessa nivåer behövs.
Kulturborgarrådet Jonas Naddebo har hittills varit helt passiv kring hur man konkret skulle kunna vända den negativa trenden. Kanske bryr han sig inte, kanske ser han inte at det är politikens uppgift, eller så får han inte gehör bland sina borgerliga/gröna kolleger. Kanske är värnandet av 16 öres skattesänkning så heligt att allt annat får stå åt sidan? Jag vet inte men han är hjärtligt välkommen att kontakta oss för vi vet något om hur kultur kan skapa en livskvalitet bortom ren konsumism. Att upplåta tomma kontorshus på Stora Essingen är självklart inte alls negativt (vilket Naddebo föreslog) men en typ av initiativ som alltid bör göras när man kan, och som kan vara grädde på moset. Vi kan inte bygga musiklivets och publikens framtid i tillfälliga rivningskåkar.
Det har ofta talats mycket om den skada som klagande grannar åsamkat musiklivet. Självklart har den besinningslösa utförsäljningen av allmännyttan varit en bidragande orsak till både gentrifiering, försvårande av att ha kvar mindre bostadsnära klubbar och teatrar, och även nyetablering av desamma. Alla vill ha en levande stad men just deras gata skall vara lugn och tyst utan några störningsmoment. Det är en komplicerad fråga och det är otvivelaktigt så att vissa som bor i innerstaden skulle kanske ha valt ett annat boende eftersom man inte förstått konceptet stad. Å andra sidan blir en konsertvan publik också bättre på att bete sig på ett rimligt sätt vad gäller stök och bök. De allra flesta venues har snarare försvunnit p g a helt andra krafter och ofta har grannar snarare velat rädda sina klubbar. Melodybox är ett sådant exempel.
Men på samma sätt som att ”vi måste snacka om problemen” för att citera Pugh, så måste vi i musiklivet också agera själva och tillsammans. Vi måste börja att driva dessa frågor från vårt perspektiv och gemensamt. Come together!
Musikcentrum Öst är en liten del av detta musikliv. Vi arrangerar en och annan barnkonsert men är helt beroende av att det finns en mångfald av arrangörer, krögare, klubbar, festivaler och andra aktörer för att våra medlemmar skall kunna fortsätta att att ha musiken som yrke. Vi är gärna med och både väsnas och tänker konstruktivt. Men vi kan och skall inte göra det själva. Känner du att du har idéer, bra modeller. Vassa förslag till politik eller andra beslutsfattare? Skicka ett mail till ragnar (at) musikcentrum.se så kallar vi till ett möte efter sommaren. Är du politiker och brinner för en dynamisk livescen. Dra iväg ett mail du också. Är du restauratör, klubbarrangör eller fastighetsägare. Hör av dig! Minst lika välkommen är självklart Naddebo. Vi kan alltid bjuda på en fika och rita och berätta lite hur Stockholm skulle kunna bli den musikistad som musiklivet och hela världen förtjänar. Vi önskar alla en glad och skön sommar men många inspirerande musikupplevelser.
Ragnar Berthling, verksamhetsledare Musikcentrum Öst