Vem kan invända mot inledningen: ”Kulturens betydelse för en växande och attraktiv Stockholmsregion där människor vill bo och verka är stor. Genom ett rikt och varierat kulturutbud främjas upplevelser, möten, bildning och delaktighet. Ett gott liv – för såväl den enskilda individen som för samhället i stort – förutsätter tillgång till konst och kultur, och därför är också kultur en av Stockholms läns landstings kärnverksamheter?” Bra såklart!

  Man talar också om att stärka kulturskaparnas möjlighet till konstnärlig utveckling och internationalisering. Man talar om kulturnoder på olika områden. Allt detta står vi bakom och har också sagt att inom vissa områden är vi experter som bör ha ett utvecklingsuppdrag – t ex på barnområdet och inom musikexport, för att nämna två fält där vi är starka. Men när vi nu sitter och arbetar med våra egna treårsplaner så är frågan om det inte behövs ytterligare ett uppdrag på kulturområdet som inte alls handlar om konstnärlig utveckling eller kulturens spridande.

Vi har ett perspektiv som jag tror att vi också delar med många managers på musikområdet. Med nära 300 akter och återkommande mentorssamtal möter vi hundratals artister i deras livsplanering varje år. Vi får se genom en frilansande ensamstående förälders perspektiv: att få förskolan att gå ihop med planeringen av musikuppdrag. Vi hör om den omöjliga ekvationen med inkomstflöden på berg och dalbane graf i relation till  kraven på inkomstgarantier från hyresvärd och banker som går spikrakt uppåt. Vi hör om drömmen om att kunna planera sin ekonomi längre än en månad framåt, i kombination med skräcken för att telefonen skall sluta ringa hos sessionmusikern. Vi hör om den plötsligt nedskurna Kulturskole-verksamheten som varit den enda långsiktiga inkomsten för en musiker. Vi hör om ångesten för att inte prestera på topp varje kväll av rädsla för att inte bli bokad igen. Vi hör om lyckan i en månads fast jobb i ett teaterdike och att därför kunna få hänga med familjen en hel helg. Vi hör om stressen att inte ha resurser för att ta fram fungerande promotion-material för att kunna nå publiken och skaffa sig inkomster. Vi hör om strängar som till slut är så spända att de brister, en hel tillvaro som brister.

Stressen för alla ökar idag, det är inte unikt för musiker. Stressrelaterade sjukdomar ökar i samhället . Min personliga bild är att vi prioriterar fel på i princip alla områden. Stockholm är idag en region som blir allt hårdare. Men få drabbas så hårt som de som varje dag skapar sin karriär vare sig man är en gigare på en Über-cykel, eller en respekterad jazzartist med credd, imponerande cv och utmärkelser på bokhyllan.

I makro-perspektiv går livscykeln för de flesta människor på jordklotet från en mer fragmenterad tillvaro till alltmer ordnade förhållanden. För många frilansande artister och musiker är det faktiskt tvärtom. Att få en musikkarriär att hålla en rimlig nivå från musikhögskolan eller debutalbumet till pensionen är oerhört svårt. Är du dessutom inte man är det ännu svårare vilket erfarenheterna från det globala projektet Keychange har visat. Då har den dagliga kampen för inkomster också parametern av att slå sig igenom manliga strukturer och in i dito exkluderande nätverk.

Ni som läser vårt nyhetsmail vet att Musikcentrum Östs recept för ett hållbart musikliv, handlar om att titta in mot scenen. En vital livescen ger en jämnare arbetsmarknad, större och jämnare inkomster och bättre möjlighet till hållfast karriär. Detta kombinerat med ett bra kulturstöd, helst flerårigt, skapar en bättre och säkrare tillvaro för musiker och artister. Vi räknar huvuden på scener, och jobbar för ett mer jämställt musikliv. Går det bra för fler, går det bättre för alla. En ekvation som i teorin går ihop om samhället i övrigt också är anpassat för detta.

Men nu är det i stället så att alla trygghetssystem bygger på långa fasta anställningar. Tjänstepensionssystemet fungerar exponentiellt och vid vissa (höga) inkomsttrösklar sticker den framtida pensionen iväg raskt uppåt. Ju längre du varit på samma arbetsplats, desto större trygghet, semester, och resurser vid en eventuell uppsägning kan du få av TRS om du varit anställd tillräckligt länge. Trygghetsförsäkringar finns inom facket och arbetar du inom ett större företag eller statlig organisation kan du ofta få en företagshälsovård av hög klass, snabb och på betald arbetstid. Detta är en rimlig investering för de flesta arbetsgivare, men för en frilansmusiker som har 200 arbetsgivare på ett år är situationen en helt annan.

Det här är en situation som alla frilansare är vana vid och medvetna om.  Arbetet blir till en malande kvarn som till slut slipar ner kreativiteten, vilket leder till färre gig att kultivera sin kreativitet i – en ond cirkel som kan vara svår att bryta.

Tillbaka till USA: Utanför hotellet demonsterar man ”one job should be enough”; här är arbetstryggheten så svag att, mätt med svenska mått, i princip alla  har en osäker tillvaro. De utan collegeutbildning är ofta så lågavlönade att ett jobb som ger en dräglig levnadsstandard är en utopi. I hotellobbyn träffar jag Carl Atiya Swanson som är Associate director för Springboard for the arts. En icke-vinstdrivande stiftelse som arbetar för att stötta kulturskapare inom olika områden. Man skulle kunna säga att vi bägge under samtalet ’problematiserar’ varandras bilder av hur det är att vara musiker i USA respektive Sverige. Carls utopiska föreställning får sig en viss avfasning när jag beskriver de utmaningar vi ser här hemma och jag inser att kulturpolitiken i USA är långt ifrån homogen och skiljer sig avsevärt mellan olika stater, och att man just i Minnesota faktiskt har rätt stora möjligheter till att erbjuda stöttning till kulturutövare.

Detta är långt ifrån Sveriges nivå men vad vi kan inspireras av är de strukturer som Springboard byggt upp just för kulturskapare som handlar om mobil och snabb sjukvård, terapi och akutlån vid privata kriser – t ex för att inte bli av med sin bostad – som man endast behöver betala tillbaks om man behöver låna igen. Inte stora resurser men anpassade just för målgruppen. Man samlar också resurser för rådgivning för missbruk, tandvård, dietister, yoga och meditation. Ett paket anpassat för olika människor med olika behov. Gemensamt är att de finns i kultursektorn.

Skulle detta skulle kunna vävas in i Stockholmsregionens framtida kulturpolitik? Absolut! Grunden för ett hållbart artistliv är att möjligheterna till inkomst måste stärkas. Det måste finnas mer pengar i systemet. Fler måste betala för att uppleva musik. Detta är inte bara en fråga för politiken men det är absolut en del av det. Hela branschen måste ta ansvar för artisterna långsiktigt. Inte minst organisationer som vi i Musikcentrum Öst.

Men själva måendet år något vi måste lyfta mycket mer och vi ser här framför oss smarta resurser där musiker kan höra till en vårdcentral med specialkompetens för att ta hand om såväl mental som fysiskt. Det behövs en plats att gå till med flexibla öppettider men också en resurs att tillgå när man är på turné.

Den mobila teknik med nätläkare som idag enligt många överutnyttjas av människor med utmärkt tillgång till sjukvård på nära håll – den tekniken skulle här vara utmärkt eftersom en turnerande artist sällan kan besöka sjukvård på de tider eller platser som erbjuds. Vi ser framför oss att kunna få akut terapi när trycket blir för stort och halva turnén är kvar och att kunna upprätthålla kontakten med en psykolog eller terapeut även när man finns på annan ort;  få hjälp och guidning till kompetent fysioterapi även på annan ort när Stradivarius-axeln eller Telecaster-ryggen smäller till – på flexibla tider och av vårdpersonal med kompetens och kunskap kring musikers särskilda behov; professionella råd till tappade röster och sjukskrivning. Tack vare behandling i tid behöver besvären kanske inte växa till en kronisk sjukdom.

Artister och musiker behöver såklart även förebyggande hjälp som friskvård, meditation och träning  för att upprätthålla och utveckla sin hälsa – resurser dom de flesta med en stadig arbetsgivare ser som självklara. En kombination av stöd till hela människan men på ett lite mer flexibelt sätt en i andra yrken, just för att behoven är annorlunda för musiker. En kombination av vård, behandling och stöttning. För en målgrupp, på målgruppens villkor.

Nätverket Artist- & Musikerhälsan med bas i Malmö vars initiativtagare, läkaren Karin Engquist finns med i intervjun i Stim-magasinet är en av de resurser som finns redan idag och här finns embryot till en samlad kompetens. De resurser som byggs upp skulle kunna bli tillgängliga för musiker i hela Sverige och tjäna som en modell för andra regioner. Stockholm skulle kunna bli en föregångare, dels för att flertalet frilansande musiker finns i regionen, dels för att regionens stöttning till musiker generellt är svagt, och för att man nu formulerar en regional kulturpolitik. Det handlar om att tänka långsiktigt och se helheten – att omfamna hela människans behov.

Läs vidare:

Läs en utskrift av SVT-inslaget här: Läs artikeln i Stim-magasinet här: Gå in på Springboards hemsida här: Läs MCÖ:s remissvar på Region Stockholms kulturstrategi här: